Det är mycket prat om huruvida det är ett risktagande att åka och se en hockeymatch i dagens läge, tack vara heta känslor bland supportrar i klackarna. Jag besökte E.ON-arena i Timrå för att se ett derby och hur detta kan te sig.
Jag ser skylten från långt håll där jag sitter i bilen med några vänner. ”E.ON arena” står det och när vi har åkt ytterligare en bit uppenbarar sig även själva byggnaden. Väl framme stöter vi på parkeringsvakterna som alltid ska ha de där extra kronorna för att man ska få möjlighet att ställa sitt fordon på parkeringen. När vi parkerat bilen börjar vi gå mot ingången.
Det första man känner är någon sorts delaktighet för alla andra som är iklädda replikor av lagtröjorna, och som med raska steg också går mot ingången. Väl inne möts jag av flera personer som står och skriker ut att det finns matchblad att köpa för ytterligare några kronor än vad nyss betalat för parkeringen. Folk köar till kiosken för att köpa korv med bröd och kaffe för att sedan titta vilken trapp man ska ta för att komma till den sektion man antingen ska stå eller sitta på.
Just denna match är mellan Timrå IK och Modo Hockey och direkt när jag kommer ut till läktarplatsen så är lagen ute och värmer upp och jag möts direkt av en lite kyligare luft. Läktaren runt om isen är inte ens halvfull när jag kommer dit men bara kvarten senare har några tusen till letat sig till sina platser och det börjar bli en riktigt skön stämning.
Publiken är blandad när det kommer till åldrar. Jag sitter ungefär i mitten på kortsidan och långt ovanför mig ser jag mycket yngre personer. Där jag sitter är det dock mest äldre män som sitter och trängs.
Stämningen trappas upp med hjälp av vardera lags klackar. Timrå har såklart det största supporterstödet då man är på hemmaplan, men Modo har ett gediget litet stöd på ståplats borta. Någon form av våld eller liknande uppenbarar sig inte utan det enda jag uppfattar sträcker sig inte längre än ett par verbala hejaramsor som tydligt bara ropas klackerna mellan för att småretas.
När pucken väl släpps och matchen är igång går det inte att ta miste på publikens engagemang i vad som händer på isen. Är det en målchans som sumpas hör man ett överliggande ”NEJ” från publikens sida och så fort en egen spelare utvisas så buas det hejvilt – trots att utvisningen i många fall är helt korrekt. Med andra ord finns det tillstymmelse till lite enögd-het kring supportrarna, men det är oftast sånt som glöms bort så fort matchen är igång igen. Några våldsinslag har jag inte sett än, utan märker bara hur otroligt bra stämning det blir i bortaklacken när Modo gör mål, medan den stora klungan med Timrå-supporters står och hänger över räckena.
De äldre herrarna bredvid mig, som sitter framåtlutande med ett ihoprullat matchblad i handen, svär och beklagar sig. Alldeles bredvid sitter kompisen som hejar på Modo, som retsamt knackar kompisen på axeln och ser lagomt nöjd ut. Någonstans finns det en otrolig värme mellan supportrar och jag märker titt som tätt hur mycket som görs med glimten i ögat.
Det enda jag reagerar på är hur en liten grabb tänder någon form av bengalrök i Modo-klacken för att minuten senare bli utslängd av polis som noga kontrollerar vad som sker på ståplats. Något annat uppseendeväckande händer inte, och jag börjar tycka att det känns lite obefogat att supportrar blir illa sedd på när det ofta bara handlar om enskilda individer som håller på med fel grejer. Jag tror att det är viktigt att inte dra alla över kam.
När matchen är slut reser vi oss upp och går ut mot bilen, skonade ifrån våldsamma supporterslag och allt vad det kan vara. Några smet dock redan ut när det var några minuter kvar av matchen, bara för att slippa det största kriget av dem alla – att komma ifrån parkeringen först. Men det tar vi en annan gång.
Vilddjur som bara vill skapa oreda? - Nja, inte riktigt.
/Magnus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar